Spår av krig

Jag låser upp dörren till mitt barndomshem och möts av min mamma i hallen. Bakom henne närmar sig morfar porten. Våra blickar möts och vi omfamnar varandra utan att säga ett ord. 

– Mitt barnbarn, säger han på ryska och våra ögon fylls med tårar.

Vi trodde nog aldrig att vi skulle få se varandra igen. Senast jag pratade med honom satt han ensam i sin lägenhet i Charkiv samtidigt som jag hörde hur raketer exploderade utanför hans fönster genom telefonen. Nu har han tillsammans med min mosters familj lyckats ta sig hela vägen till Sverige, efter en veckas flykt.

Jag har nyligen fyllt år och denna kvällen hade vi egentligen planerat att fira mig. Vi äter tårta och dricker bubbel, men det går knappt att prata om någonting annat än krig. Den oprovocerade, hjärtlösa ryska attacken i Ukraina. Jag vill ställa mina ukrainska släktingar 100 frågor, men håller tillbaka. Vill inte mätta min nyfikenhet på bekostnad av deras mående. Jag ställer därför frågor ibland, lyssnar och översätter vad de säger till min pojkvän som inte kan ryska. 

Vi kramas mycket, äter mycket, skrattar. Det känns stundvis som vanligt. Jag märker hur morfar skrapar varenda liten tallrik ren, ingen mat får gå till spillo. Jag börjar se spår av krig i handlingar överallt. Men detta är inte första gången, morfar har utöver detta krig också levt igenom både andra världskriget och kalla kriget. Han slänger aldrig mat, det är så han har formats. Morfar berättar om sina val över vad han skulle packa med sig innan denna flykt. Inte ett enda fotoalbum, inte en enda pryl med sentimentalt värde. Tankarna gick inte så långt. Istället fylldes väskorna med konserver och torra matvaror. Han berättar för mig att han i sin panik tänkte att ”kanske vi kommer behöva betala allt i mat, istället för pengar, om de helt fryser alla tillgångar”. Vi skrattar försiktigt åt hans tanke, men inte på samma sätt som man skrattar åt skämt, istället skrattar vi med sorgsna ögon.

Min moster berättar om de sista timmarna i hemstaden Charkiv. Sorgen att se majoriteten av all infrastruktur helt i kras. Sorgen att spendera de, kanske sista dagarna någonsin i sin hemstad, på ett iskallt golv i ett skyddsrum tillsammans med tiotals andra livrädda Ukrainare och inte veta om man kommer få se dagsljus igen. Sorgen att packa sina väskor och inte veta om man någonsin kommer kunna återvända.

”Vi sprang in i lägenheten för att hämta de sista nödvändigheterna. Vi hade parkerat bilen utanför, den stod nästan färdigpackad och morfar satt ensam i den, vi hörde en explosion utanför och slogs av att det kan vara vår bil som har exploderat. Vår bil med morfar i.”

Hon fortsätter berätta om hur de körde genom staden för sina liv, hur raketer exploderade tätt bakom bilen, om de tiotals timmar långa köbildningarna på vägen. ”Det är så tyst nu” säger min moster och ler.