Filmrecension: Ruva (2022)

Ruva berättas ur tonåringen Tinjas perspektiv. Den 12-åriga gymnasten gör allt för att passa in i den perfekta bild hennes mamma skapar av familjen och i sin tur delar på sin blogg. En helt vanlig, solig dag kraschar en svart fågel genom vardagsrumsfönstret och förstör inte bara dyr inredning, utan hela den perfekta familjeidyllen. Mamman rasar och tar död på fågeln med sina bara händer med rosamålade naglar. Vad hon inte vet är att fågeln har hunnit lägga ett ägg. Ett ägg som Tinja senare hittar, tar med sig hem till sitt flickrum och ruvar. Ägget växer, kläcks, och vad som till en början är ett mystiskt ägg förvandlas snabbt till ett vidrigt monster.

Mamman utan namn med sitt hysteriska leende, välkammade hår och känslolösa uttryck kan tolkas som en avbildning av personer förstörda av samhällets ideal. Hon är framställd överdrivet och karikatyrist, likt flera av de andra huvudkaraktärerna. Men det fungerar bra i filmen och passar in i dess genre, då det skapar känslor av obehag.

Tinja, som spelas av Siiri Solalinna, är den mest komplexa karaktären. Filmen följer hennes förfall när hon varsamt tar hand om monstret som blir mer och mer likt henne. Det är skrämmande, men samtidigt vackert att se. Hon framställs varken karikatyrist eller överdrivet, likt de andra karaktärena, något som får mig som tittare att kunna relatera till henne, och även förstå hennes omsorg för monstret. Genom Tinjas ögon förstår vi filmens budskap och kontrasten mellan hennes realistiska karaktär och de andra överdrivna karaktärerna hon lever kring ger filmen ett djup. Ruva som film blir klyftig på ett sätt jag anser skräckfilmer ofta misslyckas med. 

Växlingen mellan realityinspelningarna från mammans mobiltelefon och själva spelfilmen är skickliga och strukturen påminner ibland om Paronormal Activity-skräckfilmerna. Regin är välplanerad och färgerna vackra. Även om filmen är relativt förutsägbar gör oväntade vändningar i den att ögonen inte slits från skärmen. 

Ruva lyckas med att parodisera dagens samhälle samtidigt som den använder sig av symbolik på ett klipskt och realistiskt sätt. Bland annat detta gör filmen till en vuxenfilm, trots att den handlar om en familj. Filmen lyckas också skapa empati hos mig som tittare – empati för ett slemmigt monster som i kontrast till det dyra, vackra nordiska huset blir ännu äckligare. Vi lär oss att monstret inte alltid är den som ser ut som ett monster. Monstret i denna film fungerar som en symbol för det otillåtna som vårt idealiserade samhälle inte släpper fram. 

Skicklig, vacker och intressant. Betyg: 4/5.