Trots Malmös önskan att uppfattas som en cykelstad finns det många brister som visar motsatsen.
Bild av: Simine Azarnoush
Malmö en medelmåttig cykelstad
Av: Oskar Syrén
Publicerad 2 juni 2021
Malmö ser sig som en cykelstad. Att det är busenkelt att ta sig runt med cykel är något man till exempel gärna berättar för potentiella turister på det officiella instagramkontot ”Malmötown”. I många år köpte jag den här historien, trots att jag studerar stadsplanering.
Cykeln hade haft en självklar central plats i min uppväxt ute i Bjärred. Jag hade cyklat runt mycket i Lund, och antog att Malmö var likadant. Jag såg ju många nybyggda cykelbanor i Malmö, dit jag brukade pendla in med buss och röra mig till fots. Och så pratades det mycket om vilken stark cykelkultur Malmö har till skillnad från Stockholm och Göteborg.
Efter att ha bott ute i Europa har jag nu upplevt både städer som har en riktigt bra cykelkultur, och sådana som verkligen inte har det. I jämförelse får man säga att Malmö är helt okej. Men det är inte så bra som det skulle kunna vara! Det är fortfarande många huvudgator som saknar cykelbanor. Den mest flagranta bristen är att det inte finns någon cykelbana längs det mest uppenbara stråket mellan västra och östra Malmö, nämligen Köpenhamnsvägen – Triangeln – Föreningsgatan. Visst går det att ta sig överallt med cykeln, men man behöver liksom lite planering och en cykelkarta. I en äkta cykelstad kan man cykla vilken väg som helst.
En annan rörelseriktning som hade känts självklar i innerstaden är Amiralsgatan. Det är dessutom en riktigt ståtlig gata med mycket av Malmös alldeles egna karaktär. En guidad arkitektur-tur i Malmö skulle kunnat göras enbart utmed denna gata. Om det hade funnits cykelbana. Sen har vi Bergsgatan, själva Möllans ryggrad. Ingen cykelbana. Och så klart inte heller på Östra förstadsgatan eller Drottninggatan. Man förväntas välja de alternativa cykelstråken.
Varför ska då cyklar hänvisas till bakgator medan trafiken dundrar fram fyrfiligt på de tjusiga stadshuvudgatorna? Efter dem är staden logiskt strukturerad, och därför leder de en dit man faktiskt ska – raka vägen och inte bara på ett ungefär. Jo, det beror på att stora mängder bilar ska få plats där. Malmö har nämligen inte anammat konceptet bilfri innerstad. Det går inte att köra genom Lunds stadskärna. Bara in i den, och ut samma väg. Den är visserligen mycket mindre än Malmös innerstad. Men Malmö har två förfärligt stora och välbyggda ringleder. Varför ska vi då trycka fyra filer dunder och oljud genom innerstaden? Hur vore det att låta stadslivet ta plats istället? Malmös innerstad genomskärs av ett mycket stort antal fyrfiliga huvudgator. Om de bantades ner till två filer skulle det bli plats både till cyklar och ökad grönska, om inte mer. Och bullret skulle halveras.
En stängning av en större innerstad för genomfart med bil genomfördes nyligen av den belgiska staden Gent – där din mammas Volvo förresten sannolikt är tillverkad. Det går till så att innerstaden delas in i fyra zoner. Bara fordon med speciellt tillstånd, till exempel leveransfordon, får åka direkt mellan två zoner. Kameror vid zongränserna ser till att den som bryter mot förbudet får böter. Vill man undvika böter får man köra ut från sin zon, runda innerstaden på ringleden och köra in igen på andra sidan. Resultatet blir att de som ändå bara ska passera innerstaden kör runt den, och de som bara skulle ta sig inom innerstaden sannolikt väljer cykeln eller att gå. Det sparar ändå ingen tid att ta omvägen med bilen. Resultatet blir en behagligare stadsmiljö.
Att fler väljer cykeln gör också att fler får vardagsmotion och i förlängningen lever längre och hälsosammare liv. Idag görs 25 procent av Malmöbornas resor på cykel. Staden har satt som mål till 2030 att den andelen ska öka till 30 procent. På stadens hemsida kallar man det för ett ambitiöst mål. Med tanke på att såväl Köpenhamn som Lund redan idag ligger över 40 procent tycker jag personligen att det är ett slappt och viljelöst mål.
Det är dags att Malmö tar radikalare grepp. Transportsektorn måste tas itu med för att kunna uppnå miljömålen, och på köpet kan alltså Malmö bli en mycket trevligare plats att vara på. Och det finns gott om tänkbara åtgärder som skulle vara kraftfulla utan att vara dyra. Att stänga innerstaden för genomfart har jag nämnt, och att ge cyklarna mer plats. Lägg till trängselskatt och stopp för breddning av motorvägar. Ni kanske undrar: “Men vad ska det bli av alla villaområden som aldrig kommer cykla eller ens åka buss?” Aj, aj, aj. Jag hade inte satsat pengar på en villa nu kan jag säga. Men det får jag ta i en annan krönika.
Tack för spännande läsning med bra visioner. Precis det behöver vi, färre bilar, friskare luft och hänsyn till det klimatnödläge vi befinner oss i. En fråga till skribenten, städerna står för 70 % av de globala utsläppen (?), men bara 50% av befolkningen bor där. Borde inte städerna tvärtom ha mindre utsläpp per invånare än landsbygden? Men det kommer kanske i din nästa krönika?
Hej och tack för uppmuntran! Jag hörde nyligen en siffra som gällde Storbritannien. Den sade att utsläppen är dubbelt så höga från de som bor på landsbygden (Podcasten Green Urbanist). Jag gissar att det beror på sådana saker som att de kör mer bil, har större, fristående hus och allmänt samutnyttjar resurser mindre (?). Globalt däremot släpper landsbygdsborna ut mycket mindre eftersom att levnadsstandarden är lägre på landet.
Så redan idag är nog utsläppen per capita mindre i städerna i Sverige, men det körs en massa bil trots att en rätt byggd stad skulle kunna göra bilen onödig. Och det tänkte jag att min nästa krönika ska handla om 🙂