Beredskap – Gaskök eller granne?

I skuggan av pandemin och nu senast kriget i Ukraina blir beredskap, eller prepping som det också kallas, alltmer normaliserat. Vad begreppet innebär rent praktiskt verkar vara mycket individuellt. Vilken sorts kris det är vi förbereder oss inför verkar också vara individuellt. Någon väntar på kriget. Någon förbereder sig inför den kris som infaller när oljan tar slut. En tredje inför naturkatastrofer.

Samtidigt rapporterar DN (22/3) om att allt fler förvarar brandfarliga vätskor i hemmet. Johannes Forsberg, handläggare för brandfarliga vätskor hos MSB, påminner om att det kan innebära stora risker att förvara dessa i hemmet och att man ska vara försiktig med att bunkra upp mer än nödvändigt då det kan leda till en självförvållad kris innan krisen man väntar på ens har inträffat. Han avråder särskilt från att förvara dessa i lägenhetskällare.

På hemsidan krisinformation.se flödar det av information om olika sorters kriser och katastrofer och vad man bör införskaffa för att uppnå en hemberedskap, alltså att klara sig utan statens hjälp i sju dagar eller mer. Det finns även en infosida om oro och vad man kan göra om man känner sig orolig- till exempel prata med en vän eller kontakta en stödlinje. Något som tycks tappas bort i alla dessa upplysningar om gasolkök, vattenmängder och frystorkade grönsaker är något som är minst lika viktigt vid en kris: relationer. Att skapa relationer med sina grannar och ha ett vardagligt nätverk i kvarteret är något jag verkligen tror kan göra skillnad i både personliga kriser och de på en samhällsnivå.

I januari blev det strömavbrott i hela det femvåningshus jag bor i. Det visade sig senare att det var ett elfel i hissen som slagit ut hela husets strömförsörjning men under de 20 timmarna som elen var av var det ändå en smak av kris i huset. Husets gemensamma Facebook-grupp gick varm. Ingen visste vad som var fel. Det fastslogs att hissen var trasig. Tanten med hunden kunde inte gå i trappor. En granne uppdaterade även under natten hur läget var. ”Fortfarande ingen ström”, ”Vaktmästaren kommer vid 7”. När vi blev utelåsta eftersom att taggsystemet är eldrivet kunde hen inte öppna för hen var ute och köpte batterier.

Några veckor senare blev alla element i hela lägenheten kokheta. De gick inte att stänga av. Flertalet grannar hade, enligt Facebookgruppen, samma problem. En av dem hade ringt vaktmästaren som hade skyndat sig till oss eftersom det citat ”var en stor risk att värmepannan skulle sprängas”. Jag är inte expert på värmepannor men det låter som att det faktiskt hade kunnat utlösa någon slags kris.

Med dessa historier antar jag att jag försöker visa att krisen kan komma ganska nära även en vanlig dag i en stor stad. Men att risken för att det ska bli en långvarig krissituation för ett större antal människor är även här liten. Och det som är kärnan i krishanteringen är kommunikationen med de som är i samma situation. Relationer, igenkänning, stöd. Bara vetskapen att det finns tjugo andra personer på samma plats som är med om samma sak är en tröst även om jag får erkänna att Facebookgruppen kan ha ett lite väl högt tempo för min personliga smak.

Programledarna och influerarna Brita och Kalle Zackari Wahlström, lanserade hösten 2021 ett företag som säljer lådor med frystorkad mat. De beskriver på sin hemsida den individuella beredskapen som en godhjärtad samhällsinsats. Kalle Zackari Wahlström driver även beredskapspodden I väntan på katastrofen med sin beredskapskompis Patrik Sellman. Här är inte frågan om katastrofen kommer utan när.

Några veckor efter Rysslands upptrappning av kriget i Ukraina skriver Kalle på sin instagramsida: ”Det är så himla bra att fler förstår att den som är ansvarig för familjens välbefinnande till vardags också är ansvarig i kris. I väntan på katastrofen har jag och Patrick i knappt 50 avsnitt missionerat om varför det är viktigt att vara en ansvarstagande och självständig människa, medborgare och familjemedlem.” (9/3 @kallewahlstrom).

Wahlström visar på en tendens där beredskap, eller prepping om du så vill, är en livsstil och hobby som skapar en längtan efter en kris. Dessutom är det du själv som ska ta ansvar. Det är en individualistisk och mycket liberal syn på samhället där det är upp till var och en hur den ska klara sig i en kris.

Ungefär samtidigt som Kalle postar på instagram packar min mormor, bosatt i en villa i västra Skåne, en liten ryggsäck med trosor, tandborste och vattenflaska. ”Om vi behöver lämna snabbt” säger hon. Morfar tycker det är onödigt men hon har packat ner lite till honom också.

När min mamma besöker oss i Malmö hörs en hög smäll (som det ofta gör i Malmö) och jag ser henne i ögonen och säger ”nu kommer Putin” och tänker att hon förstår mitt skämt. Jag märker snabbt att hon inte alls förstår och hon förklarar senare att hon på riktigt tror att det är sannolikt att Ryssland inom den närmaste tiden kan invadera västra Sverige.

Det går inte att komma ifrån att beredskap skapar oro. Det är antagligen det som är min största kritik mot detta fenomen. Att tänka och förbereda sig jättemycket för något som man inte vet vad det är skapar med stor sannolikhet mer oro än trygghet. Och eftersom ett av de starkaste argumenten för hemberedskap verkar vara att skapa trygghet är det mycket paradoxalt att det i många fall skapar motsatsen.

Förstå mig rätt, jag är inte emot att du köper lite extra konserver och ett stormkök- de kan man ju ha användning för lite när som helst. Men om du sitter hemma med dina konserver och väntar på Putin är mitt råd till dig: gör något annat, ring en vän, gå ut, det kommer ta ett tag innan han kommer (om han kommer).

Så vad är det vi förbereder oss på? Vad är skillnaden på beredskap och oro? Och vad är egentligen mest användbart: ett gaskök eller en granne?