Kan det vara så att en enkel personkonflikt utnyttjas av politiska krafter utanför klassen?
Bild av: Simine Azarnoush
Krönika: Vinnarna är de som inte vill prata om rasism alls
Av: Oskar Syrén
Publicerad 5 maj 2021
I medierapporteringen om konflikten på sexologiprogrammet har fokus legat på ideologiska motsättningar. Men kan det vara så att en enkel personkonflikt utnyttjas av politiska krafter utanför klassen? Något som inte har framkommit tillräckligt är rösterna från insidan, och deras ton.
Att en grupp studenter vid Malmö universitet mår dåligt och känner sig särbehandlade på grund av rasism är allvarligt. Att de har uppmärksammat problemen under tre års tid utan att situationen ska ha förbättrats är uppseendeväckande. Rent obegripligt blir det när gruppen hotas med disciplinära åtgärder för sin kritik, och LUs och MaUs rektorer går ut med ett gemensamt, skarpt offentligt uttalande. Så vad är det som pågår?
Jag har gått igenom de interna mejl i fallet som går att få ut som offentliga handlingar från Malmö Universitet. De består dels av en mejlväxling mellan programansvariga lärare och en representant för den grupp i klassen som upplever problem med rasism. Dels av en handfull vittnesmål från personer i klassen som menar att de kommer i kläm på grund av den lilla gruppens kompromisslösa hållning.
Med den första filen jag öppnade kom jag rakt in i ett längre mejl från representanten för det vi kanske kan kalla för ”studentgruppen”. Tonen var upprörd, hård. Representanten förklarade, tydligen för hundrade gången, på vilka punkter programledningen och universitetet brister och gör sig skyldiga till rasism. Lärarens svarar tillmötesgående och ömsint. Men studentgruppens representant tar istället fasta på ett ordval och går till än hårdare angrepp på grund av det.
Jag läser masterprogrammet i sexologi, men det känns ibland som att huvudämnet är rasism. 
På ett generellt plan fastnar jag för två saker när jag läser de interna mejlen. Dels får jag känslan av att lärarna, som Studentgruppen går så hårt åt i mejlen, ändå gör sitt bästa. Dels beskrivningarna från andra i klassen av att kritiken från studentgruppen liksom är hänsynslös och konfliktinriktad.
Visst kan man höra en ilska i själva mejlväxlingen. Men desto mer spektakulära är skildringarna av klassrumssituationer som kommer från en handfull andra i klassen. En klasskamrat beskriver sin upplevelse som att Studentgruppen härskar. Hen tycker att de hånar, trycker till och “skammar” de som inte tycker som dem. Studenten säger att föreläsarna inte borde behöva skämmas eller vara nervösa. En annan klasskamrat klagar efter den stympade föreläsningen i februari på att diskussioner om rasism sätter sin prägel på snart sagt varje kursmoment för Sexologiklassen. Hen har i tre fall sett särskilt mycket fram emot att få höra gästföreläsare, men de har blivit omkullkastade av kritik som framförts på ett “oerhört respektlöst sätt”.
Klasskamraten känner att den ständigt går miste om viktig kunskap från de redan få undervisningstillfällena. Brevet är vänligt formulerat, med en ursäkt för att det är ett “tråkigt mejl”, och till sin signatur lägger studenten orden: “med respekt”. Ett mejl från en tredje student ger en bild som är samstämmig med de tidigare två: Studentgruppen tar över, “tufsar till” och är elaka mot föreläsare, dikterar vad som är rätt och fel. Studenten säger att klasskamrater och föreläsare tassar på tå, rädda för att tycka eller säga fel.
Studenten betonar att rasism är en viktig fråga men att det måste diskuteras i rätt sammanhang med föreläsare som är förberedda för diskussionen som uppstår. Som det är nu förs diskussionerna på ett sätt där några är offer och andra är förövare. Personer i klassen skäller ut föreläsare, gråter och utgår från att andra som har andra åsikter är rasister. “Jag läser masterprogrammet i sexologi, men det känns ibland som att huvudämnet är rasism”, säger studenten i ett stycke.
Håll käften och lyssna på föreläsningen!
Studenten berättar i mejlet till lärarkollegiet att de som protesterade mot att Mariah Larssons föreläsning hindrades, blev kallade okänsliga och ovetande av sina klasskamrater. Den lilla studentgruppen blev dock även de förorättade under händelsen. I sitt mejl till kollegiet återger de anklagelserna som haglade från klassen vid tillfället: Att de förstörde undervisningen, “skammade” läraren och kränkte yttrandefriheten, var överkänsliga, var historierevisionister och ville censurera.
Skriftställaren anger för kollegiet att personer i klassen hävdade att n-ordet inte är rasistiskt och att utsatthet för rasism går att jämföra med att bli kallad för en dum blondin – och så vidare. Vittnesskildringarna är tillräckligt målande för att den hätska situationen ska kännas smärtsamt realistisk. Man förstår att den lilla Studentgruppen som protesterar mot rasism knappast gör det för skojs skull, och att det krävs mod för att göra det de gör.
Men till skillnad från hur narrativet om rasism (enligt vissa) går i sexologiklassen, finns det inga klara offer och förövare i den här historien. Det finns ett svenskt samhälle, där man har det mycket lättare i livet om man ser svensk ut – ett faktum som vi gör vårt bästa för att inte behöva tänka på. Och det finns en studentgrupp som akut vill komma bort från den situationen, men i sin brådska glömmer att reflektera över sina metoder. Man ser det till exempel på att gruppen i sitt mejl anmärker på att gästföreläsaren Mariah Larsson inte ingrep när man var ansatt av klassen efter att ha krävt att Mariah inte visade sin powerpoint. Det är ju fråga om vuxna människor, Mariah är väl i chock och dessutom är det på Zoom och Mariah är bara en gästföreläsare. Hur skulle hon rimligen ha kunnat gripa in?
I fråga om den händelse som gjorde att situationen i sexologiklassen blev en mediedebatt, var själva studentgruppens ingång när de skrev sin debattartikel i Sydsvenskan 25/2 att gästföreläsaren skulle ha visat bilderna i syfte att chocka. I sin svarsartikel 16/3 förnekar gästföreläsaren att så skulle ha varit fallet. När jag läser studentgruppens beskrivning av tillfället i den interna mejlväxlingen kan jag inte annat än tycka att det hela låter som ett missförstånd.
En ogin tolkning av något ogenomtänkt som gästföreläsaren sade till sitt försvar, när hon började ifrågasättas av Studentgruppen den februaridagen. Om syftet då inte har varit att chocka, utan gästföreläsaren under värdiga former har visat rasistiska nidbilder i sin föreläsning om rasistiska nidbilder, då är det svårt att förstå hur det kunde gå så snett. Det var inte så att Studentgruppen saboterade lektionen. De lyfte bara en fråga som var angelägen för dem. Gästföreläsaren valde själv att stoppa sitt bildspel. Varför? I Sydsvenskan (28/3) har hennes egna upplevelse fått komma fram:
Tankarna snurrar i Mariah Larssons huvud. Hon ser framför sig hur hon kommer få sitta i allvarliga samtal med dekanen och rektorn. Hon tänker på Uppsalalektorn som på en fråga från en student om hur man söker på ras i gamla arkiv använde n-ordet, och sedan under ett möte med bland andra prefekten fick lova att aldrig någonsin göra det igen.
Att som individ bli anklagad för rasism är något som kan få reella konsekvenser i vårt samhälle som låtsas hålla jämlikhet som ett högt moraliskt värde. För en som ser ut som mig, eller som gästföreläsaren, är det dessutom förknippat med väldigt mycket skam. Det är i det ljuset man måste förstå den havererade föreläsningen som ägde rum i februari. Den oroliga stämningen i klassen. Hur universitetet satte ned foten. Det blir en orimlig studie- och arbetsmiljö om det glödheta rasistordet ständigt kastas genom klassrummet. Samtidigt förstår jag att man inte bara kan vara tyst om det som sker är rasistiskt. Och visst får man förstå att den som är utsatt under lång tid kan bli ilsken.
En skillnad mellan vittnesmålen jag tycker är värd att notera är att de studenter som är besvärade av diskussionerna om rasism pratar om klasskonflikten i termer av olika åsikter, medan den grupp som upplever rasism talar om strukturer och representation. Här låter det som att den förra gruppen inte helt har förstått vad protesterna handlar om – och faktiskt är det just den saken Studentgruppen i många fall har klagat på.
Men som det nu har blivit leder viljan att rena ett sammanhang från rasism till att de som håller i nyckeln till rasismens upphörande — utövarna — undviker att beröra ämnet. Det är ett stort misslyckande, eftersom vi vita istället måste lära oss mer om rasism.
Säkert finns det rasistiska strukturer här liksom i de flesta institutioner och samhällen. Det är rätt att peka ut dem. Men det går att göra med bibehållen respekt för den som blir kritiserad och för de som blir åskådare. Annars gör man faktiskt mer skada än nytta för den antirasistiska saken.
