Krönika: Sexologerna som påpekade problemet blev problemet

Sexologerna som stod upp mot rasism på Malmö Universitet blev i mars en mediastorm. Mainstream-media målar ut gruppen som en lättkränkt PK-maffia, i stället för en grupp som konstruktivt kritiserar institutionen och därigenom påtalar ett verkligt problem; rasism. Ledningen bjuder in till samtal, men faktiska åtgärder för att försäkra medmänsklighet och bevarandet av det kritiska tänkandet avsaknas.

Jag vill likna det som händer på Malmö universitet med Sara Ahmeds begrepp, föreläsare i feministisk-och queerteori, nämligen fenomenet egensinniga feminister.  

Begreppet synliggör hur personer som påtalar ett problem, själva blir utmålade som problemet. När de egensinniga feministerna vågade påtalade den rasistiska problematiken på Malmö Universitet, blev de stämplade som problemet i stället för att konstruktivt hantera och bemöta kritiken; vilket osynliggör rasismen. Att bli anklagad för att universitetet som institution upprätthåller den rasistiska strukturen, är självfallet allvarliga anklagelser; fast allvarligare blir det när vittnesmål bekräftar anklagelserna. 

Sexologstudenter hoppar av utbildningen på grund av minoritetsstress, rasism och upplevelsen av ett otryggt lärande rum, står det i artikeln undertecknat av 30 studenter ifrån sexologprogrammet. Vem är vi att säga att denna upplevelse inte stämmer? Vita personer, inklusive mig själv kan omöjligen förstå komplexiteten av den rasistiska upplevelsen; det är därför av största vikt att vi faktiskt lyssnar reflekterande till dem som i första hand upplever margalisering, vem det än må vara och tror på vad de säger. Trots att den upplevelsen inte stämmer överens med den egna förståelsen, särskilt då. 

Problematiken på sexologprogrammet har diskuterats i närmare tre år, där studenter flertalet gånger har påtalat behovet av en mer inkluderande undervisning som lyfter även icke-vitas perspektiv. Både till lärare, kursansvarig och till sist ledningen; i ett försök att skapa ett tryggt lärande rum. Sexologerna som påtalade problemet blev i stället utmålade som problematiska. Detta visar på hur ogenomtränglig väggen av rasism egentligen är, att påtala väggen kan ibland vara jobbigare än själva väggen.

Den mediala brytpunkten var när en gästföreläsare under en digitalföreläsning kring sexuella stereotyper, visade nidporrbilder på rasifierade personer och använde sig oproblematiskt av n-ordet; de studenter som ifrågasatte det oproblematiska användandet av rasism som pedagogiskt grepp blev hotade med disciplinära åtgärder för störande av undervisning. Dessa studenter blev kategoriserade av både lärare och medstudenter som bråkiga och överkänsliga. Jag vill påstå att rasism är känsligt, då detta bara är en av många händelser som tillåter privilegade personer att få tolkningsföreträde över margaliserade människors upplevelse.

Gästföreläsaren skrev strax därefter ett försvarstal där hon betonade vikten av akademisk frihet och gav en röst till rädslan av att vara lärare i ett självcensurerande klimat, vilket jag självfallet förstår. Givetvis bör inte förmedlingen av kunskap baseras på rädsla, liksom mottagandet av kunskap inte heller bör baseras på rädsla. Kunskap bör inte censureras men framförandet av kunskapen behöver finjusteras för att säkerställa ett tryggt lärande rum. Dessa trygga rum är av yttersta vikt, för alla inblandade; och det är egentligen universitetets ansvar att se till att sådana rum finns och används på ett konstruktivt sätt.

Fokuset bör därför riktas till ett större perspektiv. Se den historiska kontexten, syna vilka maktaspekter som spelar in mellan aktörerna och öppna upp en konstruktiv dialog mellan studenter, lärare och rektorer; som faktisk leder till konkret förändring och handling. Syna kursplanerna, se över om lärarkåren är mångfacetterad, kompetensutbilda i postkolonial teori, lyssna ömt på kritik och använda informationen till att identifiera förbättringspotential till en bättre institution. Låt kritiken visa på mötets breda möjlighet, inte bara i på sexologprogrammet utan på hela Malmö universitet.  Låt inte de som påtalade problemet bli utmålade som problemet. 

Malmö universitets riktlinjer är grundande på medmänskliga, demokratiska och akademiska värden som hyllar det fria ordet och det kritiska tänkandet. I praktiken innebär detta att studenter uppmanas till att vara kritiska aktörer som ifrågasätter sin omgivning. I stället för att tysta ner sexologerna uppmanar jag Malmö Universitet att hylla studenternas kritiska förmåga och vara stolta över att utbilda ifrågasättande elever som vågar synliggöra problematik. 

Låt nu universitet stå fast vid sina riktlinjer och hedra löftet om medmänsklighet och kritisk tänkande till studenterna då behovet av en trygg arbetsmiljö berör oss alla.