PMS

Photo: Lucie Morel via Unsplash

PMS

By: Ida Helgesson

2 maj 2022

Jag sitter i kassan när det slår till. Som ett mörklila moln lägger det sig runt mig. Ett skärp som dras åt över pannan, runt nacken. Jag var glad när jag kom till jobbet för en timme sedan. Hälsade uppmärksamt på kunderna. Skojade med kollegorna. Nu har jag glömt PLUn till ingefäran. Hur mycket jag än försöker blir det en grapefrukt. Jag ber om ursäkt och försöker igen. Suddar, gör om. 

 

När jag kommer hem är jag arg. Allt hon säger är fel, även om jag inte riktigt hör vad hon säger. Det blir dimmigt runt mig. Något tungt har landat på mina axlar. Jag behöver vara ensam. Tar med telefonen och låser in mig i badrummet. Använder toastolen som stol i stället för toa. Scrollar snabbt mellan apparna.

 

En man smaskar i mina öron. Det skär som knivar mot porslin och naglar mot biltak. Jag hör inget annat trots att rummet är fyllt av annat. Jag avskyr allt som rör sig. Värst av alla är jag. Jag försöker ligga så tyst och stilla som möjligt så jag inte märker mig själv. Jag inser det alla andra redan vet om men inte berättar för mig. Det kommer aldrig att gå bra för mig. Ingen vill det. Kanske inte ens jag.

 

På natten vaknar jag av att jag gråter. Jag drömde att hela min familj har glömt min födelsedag. De reagerar inte ens när jag berättar det för dem.

 

Hon gör kaffe till mig på morgonen. Påminner mig flera gånger innan hon går. När jag tar mig upp ur sängen står det kallt och slemmigt på köksbordet. På instagram har en främlings man dött av en hjärntumör. Det är så sorgligt att jag måste lägga mig i sängen igen. Han var en dansare. Och jag som har långt till gråten andra dagar ligger nära den, minns nattens hemska dröm, fryser om fötterna, suckar i dimman.

 

Nästa dag vaknar jag med ett tryck under naveln. Linjerna mellan mina höftkulor och naveln är ett skyddande tak för den svullna blodfyllda behållaren som jag aldrig sett men så ofta känt. Kramperna kommer långsamt och jag sväljer en ipren. Och så kommer den. Den röda befrielsen. Det fredliga blodet. När jag kokar min menskopp spänns skärpet upp, molnen skingras. Och jag är fri i tre veckor till.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *